Jack besöker sin doktor, en äldre man med tilltagande tunnhårighet.
Han slår sig ner i besöksstolen. Doktorn reser sig inte från sin stol.
- Nå, hur mår jag?
Doktorn ögnar hastigt igenom de senaste undersökningarna i Jacks journal.
- Ni kommer att dö.
Jack avvaktar några ögonblick, som för att låta meddelandet sjunka in.
- Vad lider jag av, undrar han.
- Hur ska jag kunna veta vad ni lider av? Varje människa har sina högst individuella brister och svagheter. Det enda som är säkert är att ni kommer att dö.
Jack bestämmer sig för att simulera en orolig patient, för att se hur långt han kan driva doktorn.
- Men vad var resultaten av undersökningarna? Man måste väl kunna göra något? Finns det ingen medicinering eller behandling, stöter Jack fram, samtidigt som han nervöst börjar trumma med fingrarna mot stolen.
Doktorn stänger ner journalprogrammet och slår av sin dator. Han kliar sig i håret och möter inte Jacks blick utan ser ut genom fönstret på löven som virvlar utanför på lasarettsområdets gröning.
- Undersökningarna är inte entydiga och i stort sett så mår ni lika dåligt som vid förra kontrollen. Det som oroar mig är att resultaten varierar mycket — de provtagningar som var bra senast visar nu en klar försämring, medan flera andra resultat är bättre. Er status förvirrar mig.
Jack reser sig och börjar gå fram och tillbaka i rummet.
- Kan vi inte pröva med att lägga in mig till att börja med och göra fler undersökningar?
Doktorn tittar snabbt upp.
- Absolut inte. Jag har inte glömt vad som hände sist ni låg på avdelningen.
Han drar fingrarna hårt genom sitt tunna hår.
- Jag, den övriga personalen och de andra patienterna mår bättre om ni inte är här och stör verksamheten i lika hög grad som ni brukar. Sjukskrivningarna bland personalen har just börjat förbättras och jag vill inte att ni kommer hit och förvärrar läget.
Jack försöker le lugnande mot mannen framför honom, som visar fler och fler stress-relaterade symptom.
- Jag trodde att ni uppskattade den lilla diagnoshjälp jag erbjuder er alldeles gratis. En patient har ju goda möjligheter att observera de andra patienterna under längre tid än vad ni läkare hinner med. Jag räddade ju faktiskt den gamla damens liv. Dessutom vill jag gärna att doktorn går till botten med mina symptom.
Doktorn drar långsamt ut ett av sina längre hårstrån från ögonbrynen.
- Vad begär ni egentligen? Vi kommer alla att dö och bortsett från era förvirrande provsvar så verkar ni minst lika frisk som jag själv.
Doktorn ser plågad ut och rycker i fler hårstrån, nu från huvudet.
- Min diagnos idag är att ni kommer att dö, men inte nödvändigtvis tidigare än någon annan. Ert största problem är en morbid fascination för andra människors problem och brister. Jag kan ge er en remiss till en annan klinik, vilken som helst, men jag kommer inte att skriva in er här. Jag saknar fortfarande den bästa specialistsjuksköterska jag nånsin haft anställd här på kliniken.
- Just det ja; det höll jag på att glömma. Jane hälsar så gott och undrar om ni hämtat er från er psykosomatiska sjukdom från mitt senaste besök. Den ledde visst till en helt ny sjukdomsdiagnos?
Doktorn log bittert.
- Ja, tack vare er finns jag nu i ICDs klassificering av sjukdomar. Psykosomatiskt överförd hypokondri. Mina kollegor skrattar åt mig. Medan ert problem är en variant av somatisering — en överdriven fixering av andra människors kroppsliga problem och en irriterande vana att påpeka dem är mitt problem att jag överför patienternas symptom på mig själv. Inget försäkringsbolag vill försäkra mig längre och jag har blivit utförsäkrad hos Försäkringskassan, det är därför jag är i tjänst igen. Jag tror jag måste lägga mig lite.
Doktorn andas ansträngt och vacklar bort till britsen. Han lägger sig mödosamt ner.
Jack reser sig och och går mot dörren.
- Skriv gärna en remiss till Endokrin, det var länge sedan jag såg doktor Gunnarsson. Apropå det, doktorn. Jag läste precis en intressant artikel i väntrummet om Trichotillomani — ni kanske borde läsa den också?
Doktorn svarar inte, utan stönar bara. Det ligger tussar av hår på golvet.
På vägen ut byter Jack några hjälpsamma ord med översköterskan.
- Jag tror doktor Törnblad önskar er hjälp. Ni bör nog också slå en signal till Psyk. Se om ni kan få doktor Paulcén — han är bra på de mer håriga fallen.
Jack går vidare i världen, nöjd över att ha kunnat hjälpa en av sina medmänniskor.
